Sometimes I give too much
Jag har en stämpel på huve; MISSLYCKAD. Veckans fail var något tav det ovanliga. För första gången i mitt liv gick jag vilse.
Tänkte ta en riktig spurt runda eftersom jag krängde vofflor istället för att gå igår. Så hejdå säger jag och sänger glatt igen dörren. mobilen fick hänga med eftersom min ipod är en bitter fitta som slutar funka lite då och då. Grr. Så jag börjar gå och får plötsligt den ortoliga iden att gå in på en grusväg som jag inte vet vart den leder. Brillianta ider jag har va? Så där går jag. Och går. Och går. Och går... och går. Vägen tar aldrig slut och jag börjar kritiskt tvivla på om ens min orienterar bakgrund verkligen har ägt rum? Jag har ingen aning om vart jag är när klockan står på 1 timme och 45 minute. Jag har alltså köttat i nästan två timmar! Helt slut, hungrig och svettig tar jag upp mobilen och ringer de mest pinsamma samtal jag någonsin har gjort till pappa. Han kommer och hämtar mig. sa jag att det öste ner regn halva aventyret? Åskan kom med, men den ölrde jag inte för mina hörlurar sprängdes i öronen. David Guetta! <3
coolis bilen ;) ni kan nog inte se att det öser. men trö mig... DET ÖSER!
